© 2025 Adoptagust – Berättelser som hittar hem

Posts by Sara Lindvall

Författare: Sara Lindvall

  • Vad du behöver veta innan du adopterar från utlandet

    Det låter kanske som en romantisk idé: att rädda en hund från gatorna i Grekland, eller en katt från ett överfullt shelter i Rumänien. Och ja – det kan bli en av de mest meningsfulla saker du gör. Men det finns också lagar, regler och ansvar som inte går att hoppa över. För adoption över gränser handlar inte bara om kärlek – det handlar också om smittskydd, transport, anpassning och ett långsiktigt engagemang.

    Här går vi igenom vad du behöver veta innan du öppnar ditt hem för ett djur från ett annat land.

    Varför adoptera från utlandet?

    Många djurorganisationer utomlands arbetar under mycket svåra förhållanden. Det kan handla om hemlösa djur, övergivna valpar, eller djur som levt under förfärliga omständigheter i valpfabriker eller på gatan. När du adopterar internationellt hjälper du inte bara ett djur, utan ofta hela organisationen bakom – genom att skapa plats och bidra till räddningsarbetet.

    Men god vilja räcker inte. Utan rätt kunskap riskerar man att bidra till problem – både för djuret och samhället det kommer till.

    De viktigaste lagarna och kraven

    1. Pass och chipmärkning: Alla djur som reser över gränser inom EU måste ha ett giltigt EU-pass och vara ID-märkta med mikrochip.
    2. Vaccination mot rabies: Rabiesvaccin är ett absolut krav – och det måste ha givits minst 21 dagar före resa.
    3. Veterinärintyg: En veterinär i ursprungslandet måste kontrollera och intyga att djuret är friskt inför transporten.
    4. Transport enligt regler: Djuret får inte transporteras hur som helst. Det krävs godkända transportörer och bilar med rätt ventilationssystem, rastningsrutiner och dokumentation.

    Det är ofta här som mindre seriösa aktörer brister – och där du som adoptör måste vara extra vaksam.

    Så undviker du oseriösa aktörer

    Fråga alltid:

    • Har organisationen tillstånd att omplacera djur till Sverige?
    • Har djuret pass, chip och rabiesvaccin?
    • Kan du se avtal, regler och försäkringar innan adoptionen?
    • Har de uppföljning efter adoptionen?

    Om svaren är oklara eller undvikande – backa. Seriösa organisationer arbetar öppet och med respekt för både djur och lagar.

    Första tiden hemma – det här kan skilja sig

    Många djur från utlandet har aldrig bott i ett hem. De kan vara ovana vid koppel, trappor, dammsugare, eller människor i allmänhet. De kan ha levt i rädsla, undernäring eller isolering.

    Var beredd på att första tiden kan vara extra utmanande. Men också extra vacker. När du ser ett djur som aldrig haft trygghet börja slappna av i din närhet – då inser du att du faktiskt har förändrat ett liv.

    Juridiskt ansvar

    När du adopterar ett djur blir du juridiskt ansvarig för det. Det innebär:

    • Du måste ha det vaccinerat, försäkrat och skyddat enligt svensk lag.
    • Du ansvarar för eventuell skada djuret orsakar.
    • Du får inte omplacera vidare hur som helst – många organisationer kräver att djuret återlämnas om du inte kan ha kvar det.

    Vad jag önskar att fler visste

    Att adoptera från utlandet kräver mer än medkänsla. Det kräver respekt för regelverk, ödmjukhet inför kulturkrockar – och beredskap för ett långsiktigt åtagande. Men det ger också något som inte går att mäta i kronor eller minuter: ett liv, som fått fortsätta.

    Så ta reda på allt. Ställ alla frågor. Läs på om rabieslagstiftning, transportvillkor och smittorisker. Och när du vet att du är redo – då finns det tusentals ögon som väntar på just dig.

    – /Sara Lindvall

  • Att skapa trygghet de första 7 dagarna

    Det finns en särskild sorts tystnad som infinner sig när man precis tagit hem ett djur. Allt är nytt. För dig, men framför allt för dem. Doften av ditt hem, ljudet av dina steg, ljuset genom fönstret, främlingarna på gatan utanför – allt måste avkodas. Att förstå vad ett djur behöver under sina första dagar kan göra hela skillnaden mellan en trygg start och en onödigt skrämmande upplevelse.

    Här är mina tankar om hur du skapar lugn, förtroende och balans under den viktiga första veckan.

    Dag 1: Låt världen vara liten

    Din nya vän har lämnat allt bekant bakom sig – kanske för andra gången i sitt liv. Det viktigaste du kan göra den första dagen är att inte göra för mycket. Begränsa tillgången till hemmet. Välj ett rum där djuret får vara i fred, med mat, vatten, en trygg liggplats och – om det är en katt – en lättillgänglig låda.

    Sätt dig gärna tyst i rummet. Läs en bok, jobba på datorn. Låt djuret få nosa in dig utan krav. Försök att inte locka för mycket. Låt det ske på deras villkor.

    Dag 2–3: Rutiner och stillhet

    Rutiner skapar trygghet. Börja införa fasta tider för mat, promenader och vila. Prata med lugn röst. Rör dig mjukt. Om djuret vill närma sig – ta emot det. Om det backar – respektera det. Det är nu den första tilliten börjar formas.

    Undvik att ta hem gäster eller att presentera djuret för hela din släkt. Tänk på att världen fortfarande är stor och överväldigande. Ett ljud som är vardag för dig – som mikron eller tvättmaskinen – kan vara skrämmande för någon som aldrig hört det förut.

    Dag 4–5: Utforskande med trygg bas

    Nu kanske djuret börjar visa mer nyfikenhet. Det kan nosa längre bort, följa dig genom hemmet, eller våga sova när du fortfarande är i rummet. Du kan börja utöka området gradvis, men se till att alltid finnas tillgänglig. Blir det för mycket – låt det dra sig tillbaka.

    Det är nu du kanske ser små personlighetstecken. En katt som leker med ett snöre. En hund som försöker tigga vid bordet. Det är inte bara sött – det är ett tecken på att de börjar känna sig hemma.

    Dag 6–7: Början på er relation

    Kanske har ni nu fått en första rutin som börjar sitta. Ni lär er varandras rytm. Djuret har kanske ett favoritställe i hemmet, eller en särskild reaktion när du öppnar skafferiet. Det kan fortfarande vara rädd, det kan fortfarande gömma sig, men nyfikenheten är där – och det är ett mycket gott tecken.

    Det här är också ett bra tillfälle att försiktigt börja introducera nya moment: ett halsband, en kort promenad på en ny plats, ett nytt ljud. Ta det långsamt, och var alltid där som ett ankare.

    Små tips för trygg start

    • Använd samma ord: Säg “kom” varje gång du vill att djuret ska komma. “Mat” varje gång du fyller skålen. Enkla, återkommande ord skapar trygghet.
    • Undvik ögonkontakt om djuret är skyggt: I djurens värld kan stirrande ögon vara ett hot. Snegla hellre från sidan.
    • Lukt är trygghet: Lägg något med din doft (som en använd tröja) i sovplatsen.
    • Sov nära – om möjligt: Att höra dina andetag på natten kan vara oerhört lugnande.

    Vad trygghet egentligen betyder

    Trygghet handlar inte om att allt är perfekt. Det handlar om att få vara rädd – och få bli bemött med tålamod. Det handlar om att våga krypa fram ur sin bur, nosa på ett nytt golv, känna en hand som inte slår. Det handlar om att förstå att just du är någon man kan bygga ett liv med.

    Den första veckan är början på allt. På förtroende. På glädje. På en relation som kanske inte började med gnistor, men som byggs på något ännu starkare – ömsesidig respekt.

    Och just där, i den där lilla stunden när djuret för första gången somnar nära dig utan att vakta… det är då du vet: det här är hemma.

    – /Sara Lindvall

  • Hemlagat eller torrfoder? Vad mår din katt bäst av?

    Om det är något som väcker känslor i kattvärlden så är det mat. Råfoder, blötmat, torrfoder, hemlagat – varje kattägare har sina argument, och varje katt har sina preferenser. Så vad är egentligen bäst för katten? Vad är säkert, vad är näringsrikt – och finns det något som är “rätt” för alla?

    Det korta svaret: nej. Det längre svaret? Det handlar om att förstå vad din katt behöver, snarare än att hitta ett universellt facit.

    Fördelar med torrfoder

    Torrfoder är praktiskt. Det håller länge, är lätt att dosera, och passar bra för automatisk utfodring. Det bidrar också till tandhälsan genom att katten får tugga ordentligt – i teorin. Men det är inte alltid den optimala lösningen för alla.

    Fördelar:

    • Enkel förvaring och lång hållbarhet
    • Mindre kladd och lukt
    • Hjälper till att hålla tänder rena (dock inte tillräckligt som ensam åtgärd)
    • Ofta billigare per portion

    Nackdelar:

    • Låg vattenhalt (kan bidra till urinvägsproblem)
    • Vissa sorter innehåller mycket spannmål och onödiga tillsatser
    • Passar inte katter med tandproblem eller nedsatt aptit

    Fördelar med blötmat

    Blötmat liknar mer det katten skulle ha ätit i det vilda – med hög vattenhalt och stark doft. Många katter älskar smaken, vilket gör det lättare att hålla dem välnärda. Framför allt äldre katter och de med tandproblem brukar föredra det.

    Fördelar:

    • Hög vattenhalt – viktigt för njurar och urinvägar
    • Smakligare för kräsna katter
    • Finns i många varianter, från budget till veterinärfoder

    Nackdelar:

    • Kortare hållbarhet efter öppning
    • Dyrare i längden
    • Kan bidra till tandsten om katten inte tuggar något alls

    Är hemlagat ett alternativ?

    Att laga egen mat till katten är möjligt – men kräver stor kunskap. Katter har mycket specifika näringsbehov, bland annat av taurin, som inte finns naturligt i t.ex. kyckling eller fisk i tillräcklig mängd. Brist kan leda till allvarliga hjärtproblem och synskador.

    Hemlagat kan fungera om:

    • Du har stöd från veterinär eller näringsexpert
    • Du följer ett balanserat recept
    • Du använder godkända kosttillskott

    Men för de flesta kattägare är det både tryggare och enklare att välja ett bra färdigt foder – och komplettera med hemlagat som “godis”.

    Hur vet man vad katten mår bäst av?

    Svaret finns ofta i kattens beteende, vikt och hälsa. En pigg, lekfull katt med jämn vikt, blank päls och bra avföring – den äter rätt, oavsett om det är torrfoder eller blötmat.

    Tänk på:

    • Katter är små drickare – blötmat eller fontän kan minska risken för njurproblem
    • Byt inte foder för snabbt – introducera nya smaker gradvis
    • Undvik att ge mat från ditt eget bord – lök, vitlök, choklad, och vissa kryddor är giftiga
    • Rådfråga alltid en veterinär om din katt har allergier eller kroniska besvär

    Min egen erfarenhet

    Min katt Iris, en tidigare hemlös dam, rörde aldrig torrfoder i början. Hon vägrade. Jag fick börja med kokt fisk, lite kyckling, tills hon sakta vågade närma sig en skål med blötmat. Idag äter hon en blandning – blötmat på morgonen, torrfoder på kvällen, och ibland en liten bit kokt lever som lördagslyx.

    Hon har sina åsikter. Men jag har lärt mig att lyssna. För hon vet bäst vad hennes kropp behöver – så länge jag ger henne rätt förutsättningar.

    Slutsats

    Det viktigaste är inte hur du matar – utan att du bryr dig. Att du läser på, provar dig fram, och vågar justera när något inte fungerar. För mat är mer än näring. Det är trygghet, omsorg, och ett språk som ni delar varje dag.

    Så fråga, känn efter, testa – och lita på att du gör ditt bästa. Det räcker långt.

    – /Sara Lindvall

  • Vad kostar det egentligen att adoptera en hund

    Att adoptera en hund är inte bara en kärleksfull handling – det är också ett ekonomiskt åtagande. Och även om många djurälskare är beredda att öppna sina hjärtan, kan plånboken ibland behöva lite extra förberedelse.

    Jag får ofta frågan: “Hur mycket kostar det att adoptera?” Svaret är inte enkelt – det beror på hundens behov, varifrån du adopterar, och hur ditt liv ser ut. Men här kommer en översikt som hjälper dig att få en realistisk bild av vad du kan förvänta dig – och hur du kan planera smart.

    Adoptionsavgiften – vad ingår?

    De flesta seriösa djurhem och organisationer tar ut en adoptionsavgift. Den ligger ofta mellan 1 500–5 000 kronor, beroende på ålder, ras, och om hunden har rest från utlandet. Men det är viktigt att förstå att detta inte är ett “pris” – det täcker delar av kostnaderna för vaccin, chipmärkning, kastrering, veterinärbesiktning och ibland foder under tiden på djurhemmet.

    Exempel:

    • Vuxen svensk hund: ca 2 500 kr
    • Valp eller unghund: ca 3 000–3 500 kr
    • Hund från utlandet: ofta 4 000–5 000 kr (inkl. pass och resor)

    Startkostnader – första veckorna hemma

    Här är några vanliga utgifter du kan räkna med direkt:

    • Koppel, sele & halsband: 300–800 kr
    • Matskålar & foder: 200–600 kr
    • Hundsäng eller filt: 200–800 kr
    • Leksaker & aktivering: 200–500 kr
    • Försäkring (månad 1): 150–350 kr
    • Veterinärbesök/uppföljning (om nödvändigt): 500–1 000 kr

    Total uppskattning: cirka 2 000–4 000 kr första månaden – utöver adoptionsavgiften.

    Årliga kostnader – en långsiktig bild

    När vardagen satt sig, är det bra att tänka i termer av årsbudget. Här är en snittuppskattning för en medelstor hund:

    • Foder: 3 000–6 000 kr
    • Försäkring: 2 000–4 000 kr
    • Veterinär (frisk hund): 1 000–2 000 kr
    • Vaccination & avmaskning: 500–1 000 kr
    • Leksaker, tillbehör, ev. klippning: 1 000–2 000 kr
    • Tandvård, kloklippning, extra behov: 500–1 500 kr

    Totalt/år: mellan 8 000–16 000 kr

    Oförutsedda kostnader – och vikten av buffert

    Sjukdom, skador eller beteendeproblem kan kräva specialfoder, fler veterinärbesök eller till och med hjälp av hundpsykolog. Därför är det klokt att ha en buffert på minst 5 000–10 000 kr – så du inte tvingas välja mellan plånboken och din hunds hälsa.

    Hur man kan hålla kostnaderna nere

    • Köp begagnat: Hundsängar, burar och kläder finns ofta på blocket eller Facebook-grupper.
    • Gör eget godis & leksaker: En tom PET-flaska med torrfoder kan bli en aktiveringsleksak.
    • Jämför försäkringar: Priserna varierar mycket – och det lönar sig att läsa det finstilta.
    • Fråga om stöd: Vissa djurhem samarbetar med veterinärer för rabatt eller har avbetalningslösningar.

    Värt varje krona?

    Om du frågar mig – ja. Jag har aldrig ångrat att jag öppnade mitt hem för en hund. Men det är också ett ansvar som kräver planering, särskilt ekonomiskt. En glad hund är inte bara välmatad och älskad – den är också skyddad från att bli ett offer för plötsliga omständigheter.

    Så innan du bestämmer dig: sätt dig ner, räkna, fråga, planera. Och när allt det praktiska är klart – då är det bara hjärtat kvar att lyssna på.

    – /Sara Lindvall

  • Adoptera en skygg katt – steg för steg

    Det finns en särskild tystnad i blicken hos en skygg katt. En sorts vaksamhet som aldrig riktigt släpper taget – inte i början. När du möter en katt som levt i det fördolda, kanske på en bakgård, i en övergiven lada eller i ett hem där kärlek aldrig fanns, så möter du inte en färdig sällskapskatt. Du möter ett liv som överlevt. En varelse som lärde sig att världen inte gick att lita på. Men också en varelse med kapacitet att älska – om du bara ger den tid.

    Det här inlägget är för dig som funderar på att adoptera en skygg katt, eller som redan har gjort det och nu undrar: vad händer nu?

    Vad betyder “skygg”?

    En skygg katt är inte nödvändigtvis aggressiv – den är rädd. Den har ofta haft begränsad eller ingen kontakt med människor, eller negativ erfarenhet av dem. Den reagerar på ljud, rörelser och nya miljöer med att gömma sig, fräsa, fly. Det är inte personligt – det är självbevarelsedrift.

    Målet är inte att “bota” skyggheten – utan att ge katten möjlighet att slappna av, bli trygg och skapa en relation i sin egen takt.

    Steg 1: Förbered ett tryggt utrymme

    Innan katten kommer hem till dig, skapa en egen plats. Det behöver inte vara stort – ett litet rum är bättre än hela lägenheten. Tänk lugnt, varmt och förutsägbart. Där ska finnas:

    • Sovplats (gärna gömd, som under en säng eller i en stängd kattkoja)
    • Mat och vatten (inte för nära toalådan)
    • En låg, öppen kattlåda (för enkel tillgång)
    • En filt eller tyg med din doft

    Det här rummet blir kattens värld i början. Tvinga inte ut den därifrån – nyfikenheten kommer när tryggheten växer.

    Steg 2: Etablera närvaro utan krav

    Det kan kännas frustrerande att ha en katt som bara gömmer sig. Men din närvaro är viktig – även om du inte får röra. Sätt dig i rummet ibland. Läs en bok. Prata tyst i telefon. Bara var där.

    Undvik ögonkontakt. Det ses som en konfrontation. Blinka långsamt istället. Det är kattens sätt att visa “jag är inte ett hot”. Du kommer märka att katten förr eller senare blinkar tillbaka.

    Steg 3: Bygg relation genom rutiner

    Mata vid samma tid. Städa kattlådan på ett liknande sätt varje dag. Prata med samma röst. Bygg in förutsägbarhet i allt du gör.

    Du kan börja använda små ljudsignaler – som att skaka på godispåsen eller säga “mat” varje gång du ställer fram maten. Med tiden lär sig katten att dina handlingar betyder något gott.

    Steg 4: Erbjud kontakt – men styr inte

    Efter några veckor kanske katten börjar närma sig. Sätt dig på golvet. Sträck ut en hand, men tvinga aldrig. En bra övning är att erbjuda en pinne eller en leksak först – något katten kan nosa på utan att komma för nära dig direkt.

    Det är ofta genom lek som skyggheten släpper. En fjäder på snöre, en boll i rörelse. När katten leker börjar den glömma sin rädsla.

    Steg 5: Acceptera kattens tempo – och personlighet

    Vissa katter kommer aldrig att bli knäkatter. Det betyder inte att du har misslyckats. Det betyder bara att just den här katten har valt ett annat sätt att visa sin tillit. Kanske kommer den sitta på en stol nära dig, men aldrig i soffan. Kanske jamar den mjukt när du går förbi – men backar om du stannar.

    Relationen är inte mindre värdefull. Den är bara unik.

    Vanliga fallgropar

    • För snabba förändringar: Att introducera nya rum, människor eller djur för tidigt kan slå tillbaka.
    • Brist på tålamod: Skygghet försvinner inte på en vecka. Det kan ta månader – ibland längre.
    • För mycket interaktion: Även goda intentioner kan bli överväldigande. Låt katten bestämma takten.

    När vändningen kommer

    Det finns ett ögonblick. Ofta ett litet. En stund där katten kanske gnuggar kinden mot ditt ben. Eller kommer fram när du sätter dig. Det är då du vet – du är inte längre främling.

    Jag minns när min egen skygga katt, Iris, en kväll hoppade upp i sängen och lade sig längst ner vid fötterna. Hon sov inte där – hon bara låg. Men hon stannade. Och det var allt.

    Att adoptera en skygg katt är en akt av tålamod. Men det är också en av de mest djupgående relationer man kan bygga. För när tilliten väl slår rot – då har du vunnit något alldeles, alldeles äkta.

    – /Sara Lindvall

  • Fem frågor att ställa innan du adopterar en kat

    Att adoptera en katt är ett fantastiskt beslut – men också ett stort ansvar. För även om det kan verka enkelt att ta hem en liten spinnmaskin, är det en livsförändring, både för dig och för katten. Ibland kan det vara lätt att gå på magkänsla (och visst, magkänslan är viktig), men att stanna upp och ställa rätt frågor innan man tar steget gör all skillnad.

    Här är fem frågor jag själv önskar att jag ställde innan jag tog hem min första adopterade katt, och som jag hoppas kan hjälpa dig på vägen.

    1. Hur ser min livssituation ut – nu och de närmsta åren?

    Det är lätt att tänka “jag har tid nu”, men en katt kan leva i 15–20 år – ibland längre. Hur ser ditt liv ut framöver? Är du på väg att flytta? Vill du kanske resa mycket? Har du en partner eller familj som också ska vara med på tåget? En katt kräver tid, engagemang och framför allt stabilitet. Om du just nu går igenom en stor förändring – som nytt jobb, nytt boende eller en separation – kan det vara värt att vänta tills livet lugnat sig lite.

    2. Vad är det för typ av katt jag letar efter – och varför?

    Alla katter är inte likadana. En del älskar att vara i famnen, andra är självständiga och reserverade. Vissa kräver aktivering och sällskap, andra nöjer sig med att ligga i solen och filosofera. Fråga dig själv: Vad är det jag vill ha ut av relationen? En sällskapskatt som alltid finns i knät? En friare själ som nöjer sig med att ni delar bostad?

    Och inte minst: har du tålamodet att lära känna katten på dess villkor, inte dina?

    3. Har jag ekonomin som krävs?

    Det låter kanske krasst – men pengar spelar roll. Även om adoptionskostnaden inte är skyhög, tillkommer det andra utgifter: foder, kattsand, försäkring, veterinärbesök, vaccinationer, eventuella mediciner, leksaker och klösbrädor. Har du råd att hantera både det vardagliga och det oväntade?

    Ett tips: Gör en fiktiv månadsbudget för katten innan du bestämmer dig. Det ger en tydligare bild av hur ditt liv kommer påverkas – även ekonomiskt.

    4. Hur reagerar jag på utmaningar?

    Alla djur bär med sig bagage – ibland synligt, ibland dolt. Det kan ta veckor, ibland månader, innan en katt börjar känna sig trygg. Den kan gömma sig, vägra äta, fräsa eller klösa. Det betyder inte att något är fel – det betyder bara att den behöver tid. Så hur är du som person i sådana situationer? Har du tålamod, flexibilitet och förståelse för att vägen till en harmonisk relation kan vara krokig?

    Det är lätt att bli frustrerad, men ännu viktigare är det att vara uthållig. För tilliten kommer – om du bara ger den plats att växa.

    5. Vad betyder ett “för alltid-hem” för mig?

    När du adopterar är det inte som att låna en bok på biblioteket. Det är ett livslångt åtagande. Du blir kattens ankare, trygghet och kompass. Så ställ dig själv den stora frågan: är jag redo att bli någons allt – i glädje, i sjukdom, i vardag och i fest?

    Det är ett vackert löfte att ge, men det förtjänar att ges med eftertanke.

    Sammanfattningsvis

    Att adoptera en katt är en gåva – både för katten och för dig. Men det är också ett ansvar du tar på dig för många år framöver. Genom att ställa de här fem frågorna ger du dig själv – och katten – de bästa förutsättningarna för att lyckas.

    Så innan du faller pladask för ett par stora ögon i ett skyltfönster eller på en Facebook-annons – stanna upp. Reflektera. Fråga dig själv: Är jag redo?

    Om svaret är ja – då väntar något otroligt. Något mjukt, varmt och alldeles verkligt.

    – /Sara Lindvall

  • Bakom kulisserna på Solgläntans Djurhem

    Det ligger lite undangömt, Solgläntans Djurhem. En grusväg leder upp mellan höga tallar, och ett handritat träskylt välkomnar med texten “Ett hem tills vidare”. Det doftar sågspån, kaffetermos och något hemtamt. Här har hundratals djur fått mellanlanda – och ibland stanna för gott.

    Jag möter Anna, en av grundarna, utanför det rödmålade huset där kontoret och köket samsas med kattens favoritfönster. Hon har slitna jeans, leriga skor och ett leende som gör att man vill sätta sig på trappan och prata i timmar.

    — Välkommen till kaoset, säger hon och skrattar. Men det är ett fint kaos.

    En vardag av kärlek och kompromisser

    Solgläntan startades för sju år sedan av Anna och hennes partner Lina. Från början var det bara tänkt som ett tillfälligt jourhem, men behovet växte – och de kunde inte säga nej.

    — Vi trodde vi skulle ta emot någon enstaka katt, säger Anna. Men första året hade vi 48. Och sen var det igång.

    Idag drivs Solgläntan med hjälp av ett nätverk av volontärer, en hängiven veterinär på deltid, och donationer från både privatpersoner och lokala företag.

    — Vi får ibland frågan varför vi inte bara säger nej när det blir för mycket, berättar hon. Men hur säger man nej till en gammal hund som lämnats vid en bensinmack? Eller till en kattunge med infekterade ögon som någon lagt i en låda bakom mataffären?

    Djurens berättelser

    Vi går igenom de olika delarna av djurhemmet. I en inhägnad sitter två bruna kaniner som blivit övergivna på en parkering. I ett av husets rum ligger tre hundar och sover efter ett bad. Och i det mest stillsamma rummet – det som Anna kallar “mjukrummet” – sitter just nu en äldre katt som heter Sonja.

    — Hon har varit här i fyra månader, säger Anna. Helt tyst de första två. Nu spinner hon ibland. Det är våra största segrar. När de börjar lita.

    Det finns ett lugn här, trots att arbetet aldrig stannar. Telefonen ringer, någon behöver hjälp med att fånga in en hemlös katt, och en volontär kommer in med ett skadat marsvin.

    — Det är det vackra och det tunga i det här jobbet. Varje räddning är början på en ny oro, men också på en ny möjlighet.

    Utmaningar och förändring

    När jag frågar vad som är svårast tvekar Anna inte.

    — Att inte räcka till. Vi hinner inte alltid med som vi vill. Vi får säga nej ibland, och det gör ont. Och ekonomin – vi går runt, men bara precis.

    Det hon drömmer om är fler händer. Fler som vill bli jourhem. Fler som kan hjälpa till med körningar, med matinköp, med att bara komma och städa burar ibland.

    — Alla kan inte ta hem ett djur. Men alla kan göra något. Det är min ständiga påminnelse.

    Det som gör allt värt

    Innan jag går får jag träffa Rambo. En schäfermix som varit bunden vid en stolpe i två dagar innan han kom till Solgläntan. Nu kommer han mot mig med svansen som en visp och ögon som glittrar. Han lägger huvudet i min hand som om vi känt varandra länge.

    — Han åker till sitt nya hem på tisdag, säger Anna. En pensionerad lärare som bor vid havet. Hon ringde och grät när hon såg honom på vår hemsida.

    Det är sådana ögonblick som får Anna att fortsätta. Inte för hjältestatus eller beröm. Utan för att det finns ögon som vågar möta hennes igen. För att tysta djur börjar tala. För att några av dem får åka hem.

    Vill du hjälpa till?
    Solgläntans Djurhem söker alltid nya volontärer, faddrar och hem. Läs mer på deras hemsida eller kontakta dem direkt för att höra hur just du kan göra skillnad.

    – /Sara Lindvall

  • Från kennel till kramgo – Lunas andra chans

    När jag första gången såg Luna på kenneln, satt hon längst inne i hörnet, hopkrupen med blicken riktad mot golvet. Hon var en medelstor tik, helt vit med små bruna fläckar, och det var uppenbart att världen tagit på hårt. Det var en fredag förmiddag, och en staffetrar rullade fortfarande i smyg under stolen bredvid hennes. Hennes historia var inte unik – hittad ute, räddad, satt i karantän och sedan på lånad tid i ett litet rum som luktade av sprit och ensamhet.

    Första mötet: vördnad och hopp

    Jag minns mitt första möte med Luna med en speciell klarhet. Jag hade tagit med mig en filt och låtit henne nosa själv, utan press. Efter några minuter rörde hon på sig. Först ett försiktigt skall, sedan en darrande framtass – och långsamt reste hon sig. När jag satte mig på golvet, med blicken i mitt, såg jag hur hennes svans gjorde en liten rörelse. Det var som om hon undersökte om världen kunde vara bra ändå.

    Adoptionsbeslutet

    Redan samma dag skrev jag på beställningen. Inte bara för att ställa frågor till kenneln om hennes bakgrund (de sa att hon antagligen blivit övergiven), utan också för att jag kände: jag vill göra det här. Jag ville ge Luna hennes hub, hennes lugn.

    Vardagen hemma – första månaden

    De dagar som följde var som att se en blomma slå ut efter flera veckors kyla. Vår rutin blev central för Lunas återhämtning: regelbundna promenader, korta träningssessioner, tid för vila. Jag gick kors och tvärs i kvarteret – ibland stannade vi utanför lekparken, där hennes ögon spärrades upp av nyfikenhet. Hon tittade på barn som skrattade, på ekorrar som skuttade, och när både ljud och rörelse blev för mycket, vände hon bort blicken och sökte trygghet i min famn.

    Att skapa trygghet inne i hemmet visade sig vara minst lika viktigt. Jag förberedde ett litet krypin med filt och ett gosedjur, dit hon oftast drog sig. De första nätterna sov hon oroligt, ibland pep hon, ibland prasslade det bara när hon vände sig. Gradvis blev det tystare. I bakgrunden spelade jag lugn musik, ibland med ljudet av regn – och ibland låg hon bara bredvid mig i soffan, med huvudet på min arm.

    Små segrar och stora framsteg

    En milstolpe var när hon själv sprang mot dörren på morgonen – som om hon visste att promenaden väntade. En annan var när hon för första gången lekte med en boll, en isig ögonblick av glädje. Och när hon första gången lade sig bredvid mig i soffan, utan att behöva bli intvingad, kändes det som ett litet mirakel.

    En dag fick hon syn på sin egen spegelbild i badrumsspegeln. Hon stod stel, morrade dämpat, men tvekade inte att vända sig till mig – som om hon sökte bekräftelse: “är det verkligen jag?”

    Vad både hon och jag har lärt oss

    – Tålamod ger resultat. Inga två dagar är lika, och varje steg framåt är värt firas. Det kan vara 30 sekunder extra på en promenad eller några fler ögonblick utan oro.
    – Trygghet är grundpelaren. Rutiner, förutsägbarhet och närvaro hjälper mer än vi tror.
    – Kärleken växer med tiden. Det är inte alltid den där första gnistan – ibland är det tusen små glimtar under vägen som bygger bandet.

    Och nu?

    Idag är Luna en kärleksfull, kvick och nyfiken hund. Hon möter människor med viftande svans, vågar gå in i nya rum och har lärt sig att slappna av även när ljuden blir högre. Vår vardag är inte bara promenader och lek – det är fika på verandan, löpturer i skogen, och långa kvällar med filmtid och täcken i soffan. Hon har hittat hem, och jag har fått en vän för livet.

    Har du också en adoptionshistoria?
    Hör gärna av dig! Vi vill gärna höra om hur din fyrbenta vän kom hem till dig – varje berättelse inspirerar och sänder hopp till andra. Kommentera nedan eller mejla oss på hej@adoptagust.com.

    – /Sara Lindvall