Det ligger lite undangömt, Solgläntans Djurhem. En grusväg leder upp mellan höga tallar, och ett handritat träskylt välkomnar med texten “Ett hem tills vidare”. Det doftar sågspån, kaffetermos och något hemtamt. Här har hundratals djur fått mellanlanda – och ibland stanna för gott.
Jag möter Anna, en av grundarna, utanför det rödmålade huset där kontoret och köket samsas med kattens favoritfönster. Hon har slitna jeans, leriga skor och ett leende som gör att man vill sätta sig på trappan och prata i timmar.
— Välkommen till kaoset, säger hon och skrattar. Men det är ett fint kaos.
En vardag av kärlek och kompromisser
Solgläntan startades för sju år sedan av Anna och hennes partner Lina. Från början var det bara tänkt som ett tillfälligt jourhem, men behovet växte – och de kunde inte säga nej.
— Vi trodde vi skulle ta emot någon enstaka katt, säger Anna. Men första året hade vi 48. Och sen var det igång.
Idag drivs Solgläntan med hjälp av ett nätverk av volontärer, en hängiven veterinär på deltid, och donationer från både privatpersoner och lokala företag.
— Vi får ibland frågan varför vi inte bara säger nej när det blir för mycket, berättar hon. Men hur säger man nej till en gammal hund som lämnats vid en bensinmack? Eller till en kattunge med infekterade ögon som någon lagt i en låda bakom mataffären?
Djurens berättelser
Vi går igenom de olika delarna av djurhemmet. I en inhägnad sitter två bruna kaniner som blivit övergivna på en parkering. I ett av husets rum ligger tre hundar och sover efter ett bad. Och i det mest stillsamma rummet – det som Anna kallar “mjukrummet” – sitter just nu en äldre katt som heter Sonja.
— Hon har varit här i fyra månader, säger Anna. Helt tyst de första två. Nu spinner hon ibland. Det är våra största segrar. När de börjar lita.
Det finns ett lugn här, trots att arbetet aldrig stannar. Telefonen ringer, någon behöver hjälp med att fånga in en hemlös katt, och en volontär kommer in med ett skadat marsvin.
— Det är det vackra och det tunga i det här jobbet. Varje räddning är början på en ny oro, men också på en ny möjlighet.
Utmaningar och förändring
När jag frågar vad som är svårast tvekar Anna inte.
— Att inte räcka till. Vi hinner inte alltid med som vi vill. Vi får säga nej ibland, och det gör ont. Och ekonomin – vi går runt, men bara precis.
Det hon drömmer om är fler händer. Fler som vill bli jourhem. Fler som kan hjälpa till med körningar, med matinköp, med att bara komma och städa burar ibland.
— Alla kan inte ta hem ett djur. Men alla kan göra något. Det är min ständiga påminnelse.
Det som gör allt värt
Innan jag går får jag träffa Rambo. En schäfermix som varit bunden vid en stolpe i två dagar innan han kom till Solgläntan. Nu kommer han mot mig med svansen som en visp och ögon som glittrar. Han lägger huvudet i min hand som om vi känt varandra länge.
— Han åker till sitt nya hem på tisdag, säger Anna. En pensionerad lärare som bor vid havet. Hon ringde och grät när hon såg honom på vår hemsida.
Det är sådana ögonblick som får Anna att fortsätta. Inte för hjältestatus eller beröm. Utan för att det finns ögon som vågar möta hennes igen. För att tysta djur börjar tala. För att några av dem får åka hem.
Vill du hjälpa till?
Solgläntans Djurhem söker alltid nya volontärer, faddrar och hem. Läs mer på deras hemsida eller kontakta dem direkt för att höra hur just du kan göra skillnad.
– /Sara Lindvall
No responses yet