När jag första gången såg Luna på kenneln, satt hon längst inne i hörnet, hopkrupen med blicken riktad mot golvet. Hon var en medelstor tik, helt vit med små bruna fläckar, och det var uppenbart att världen tagit på hårt. Det var en fredag förmiddag, och en staffetrar rullade fortfarande i smyg under stolen bredvid hennes. Hennes historia var inte unik – hittad ute, räddad, satt i karantän och sedan på lånad tid i ett litet rum som luktade av sprit och ensamhet.
Första mötet: vördnad och hopp
Jag minns mitt första möte med Luna med en speciell klarhet. Jag hade tagit med mig en filt och låtit henne nosa själv, utan press. Efter några minuter rörde hon på sig. Först ett försiktigt skall, sedan en darrande framtass – och långsamt reste hon sig. När jag satte mig på golvet, med blicken i mitt, såg jag hur hennes svans gjorde en liten rörelse. Det var som om hon undersökte om världen kunde vara bra ändå.
Adoptionsbeslutet
Redan samma dag skrev jag på beställningen. Inte bara för att ställa frågor till kenneln om hennes bakgrund (de sa att hon antagligen blivit övergiven), utan också för att jag kände: jag vill göra det här. Jag ville ge Luna hennes hub, hennes lugn.
Vardagen hemma – första månaden
De dagar som följde var som att se en blomma slå ut efter flera veckors kyla. Vår rutin blev central för Lunas återhämtning: regelbundna promenader, korta träningssessioner, tid för vila. Jag gick kors och tvärs i kvarteret – ibland stannade vi utanför lekparken, där hennes ögon spärrades upp av nyfikenhet. Hon tittade på barn som skrattade, på ekorrar som skuttade, och när både ljud och rörelse blev för mycket, vände hon bort blicken och sökte trygghet i min famn.
Att skapa trygghet inne i hemmet visade sig vara minst lika viktigt. Jag förberedde ett litet krypin med filt och ett gosedjur, dit hon oftast drog sig. De första nätterna sov hon oroligt, ibland pep hon, ibland prasslade det bara när hon vände sig. Gradvis blev det tystare. I bakgrunden spelade jag lugn musik, ibland med ljudet av regn – och ibland låg hon bara bredvid mig i soffan, med huvudet på min arm.
Små segrar och stora framsteg
En milstolpe var när hon själv sprang mot dörren på morgonen – som om hon visste att promenaden väntade. En annan var när hon för första gången lekte med en boll, en isig ögonblick av glädje. Och när hon första gången lade sig bredvid mig i soffan, utan att behöva bli intvingad, kändes det som ett litet mirakel.
En dag fick hon syn på sin egen spegelbild i badrumsspegeln. Hon stod stel, morrade dämpat, men tvekade inte att vända sig till mig – som om hon sökte bekräftelse: “är det verkligen jag?”
Vad både hon och jag har lärt oss
– Tålamod ger resultat. Inga två dagar är lika, och varje steg framåt är värt firas. Det kan vara 30 sekunder extra på en promenad eller några fler ögonblick utan oro.
– Trygghet är grundpelaren. Rutiner, förutsägbarhet och närvaro hjälper mer än vi tror.
– Kärleken växer med tiden. Det är inte alltid den där första gnistan – ibland är det tusen små glimtar under vägen som bygger bandet.
Och nu?
Idag är Luna en kärleksfull, kvick och nyfiken hund. Hon möter människor med viftande svans, vågar gå in i nya rum och har lärt sig att slappna av även när ljuden blir högre. Vår vardag är inte bara promenader och lek – det är fika på verandan, löpturer i skogen, och långa kvällar med filmtid och täcken i soffan. Hon har hittat hem, och jag har fått en vän för livet.
Har du också en adoptionshistoria?
Hör gärna av dig! Vi vill gärna höra om hur din fyrbenta vän kom hem till dig – varje berättelse inspirerar och sänder hopp till andra. Kommentera nedan eller mejla oss på hej@adoptagust.com.
– /Sara Lindvall
No responses yet